2019________________________________________________________________

OJORD är en grupputställning med 16 konstnärer som visar installationer med objekt, teckningar och skulpturer. Kan vi leva med en negation av vår egen livsmiljö? Zimm Hall prövar i kommande utställning nyordet ”ojord” som en undersökning av livsvillkor i antropocen. Utställningens titel öppnar för det likaljudande ”ogjord” – aldrig genomförda eller ännu ej existerande.

Vi lever med konsekvenserna av handlingar som inte kan göras ogjorda, men har samtidigt möjlighet att sätta vårt hopp till lösningar och ”det ännu inte gjorda”. Det engelska och svenska ordet för jord stammar från proto-indo-europeiskans Era, via gammalengelskans Eorthe, tyskans Erde, till det mjukare nordiska uttalet Jord.

En falsk men vacker översättning av Ojord kunde vara Unearth – vilket betyder avtäcka, avslöja, gräva upp. Vi har tagit för vana att gräva upp och utnyttja jungfruliga material, utvinna råvara, bryta mineral, pumpa ut fossilt bränsle och på andra sätt hämta vad vi behöver ur jordskorpans inre. Idén om råvaran, det jungfruliga uttaget, kommer i framtiden övergå till myt. Ojordade uttag kanske kommer att betyda något helt annat än det gör idag? Kanske behöver vi adjektivet ojordad för att beskriva ”ogrundat utnyttjande”, exploatering utan täckning för framtiden. Om jorden ska kunna fortsätta föda oss behöver vi omdefiniera tillväxt. Det etablerade motsatsordet till tillväxt är på svenska nerväxt, ett ord som ännu inte är så synligt i debatten.

Vårt utnyttjande av planeten är mer än fyra gånger större än vad den kan leverera, vi fattar ogrundade beslut och går emot vår egen livsmiljös villkor. Vi håller på att skapa en Ojord.



Utställningen arrangeras av Zimm Hall med stöd av Sveriges Konstföreningar.

2017________________________________________________________________

Välfärdsstatens gränssnitt - The Continuous Surface of the Welfare State

Zimm Hall presenterar:

Secretary (Karin Matz, Rutger Sjögrim, Helen Runting), Klas Eriksson, Kanslibyrån, Mattias Bäcklin och NUG

Tid: 12-22 januari 2017 - Vernissage 12 jan 17-22 - Öppettider tis-fre 17-20 och lör+sön 12-17

Location: Allkonstrummet, Studio Mossutställningar, plan 3, Hangövägen 18, Värtahamnen.

Utställningen och programmet genomförs med stöd av Mossutställningar och White arkitekter.

Välfärdsstatens gränssnitt söker upp försvinnande rum och gemensamma platser för att dokumentera välfärdssamhällets torra magi och undersöka det fysiska rummets roll för det långa samhällskontraktet. Utställningen är en arkitektonisk undersökning av demokratin och välfärdsstaten - platser och ytor som utgör ett fysiskt gränssnitt mellan staten och medborgarna. Dessa gränssnitt avvecklas, förs över till digitala miljöer, och återkommer inte i annan fysisk form.

Välfärdsstatens gränssnitt belyser ett samtida händelseförlopp där rum som inneburit en slags direktkontakt med välfärdsstaten har försvunnit, och där trycket på de rum som fortfarande finns kvar är större än på mycket länge. I samband med utställningen bjuder vi in till ett publikt program som fördjupar temat med de samfinansierade och samhällsgrundande gemensamma rummen: samtal i utställningslokalen äger rum den 14, 21 och 22 januari.

The Continuous Surface of the Welfare State

A Survey on the Architectures of Democracy

Between people and government, there is a “state of things”, physical spaces and surfaces. The citizens encounter these as a material interface: slick and sticky, permeable and durable; slow, monumental, and quotidian; and always deeply material. The state in this sense finds an armature in architecture, the discipline through which it literally takes form, as spaces in which we inhabit and occupy democracy.

Bored, lonely, nervous, jubilant, we meet the state in waiting rooms, over reception desks, in the approach to counters, in hallways, in online forms, through small machines that ask us to “rate our experience.” In this exhibition, we wish to focus on the architectural surfaces of the democratic state. The welfare state is still present. It’s not yet lost and thus not legitimately subject to either nostalgia or dismissal. The welfare state is an incredible achievement but it is also fragile. It is a project requiring constant care and maintenance, particularly in the face of recent concerns on representative democracy following the apparent “failures” of Brexit/Trump elections. The physical contact with the state is steadily diminishing, the physical interfaces are replaced by digital services, over-the-counter contact is replaced by self-administration, and to this we add the current frustration and discontent with governance and the disassociation with common assets.

Exhibition 12-22 January 2017

When did we lose contact with the state? When was the last time you met a civil servant, in an environment dedicated to meeting the needs of people? Do we need to restore the surfaces to mind, if not to physical space? In proposing to explore the polemic “Reclaim the State,” we are interested first and foremost in interrogating the affective surface of democracy. To reclaim the state suggests a re-evaluation and reaffirmation of its architectures and the support they provide.

This exhibition performs an architectural and archeological survey of democracy by focusing on its very spaces and surfaces. We explore the remnant surfaces of the state and the ever diminishing physical interfaces of democracy as we knew and recognised it. A public program will take place in the exhibition 12-22 January 2017.

_________________PROGRAMME 14+21+22 January 2017

During the exhibition, a series of inquiries take place.

Firstly, we look at the work done by architecture in designing and maintaining the surfaces of the Welfare State. What are the “matters of concern” that dominate this kind of project? What are the joys and frustrations inherent in practicing this specialized type of architectural labour? What motivates design choices and why do such striking consistencies emerge? How does one deal with the “universal user” implied by such projects?

The second inquiry looks at the work done by the state in imagining and commissioning the surfaces of the Welfare State. It goes deep into the political and ideological project of the Welfare State, in order to ask: what does (and has, historically) the State expected of architects and architecture? How did the specific politics of the Swedish Welfare State translate into such specific aesthetic and formal outcomes? What is the role of regulation? Can we place the architecture of the Welfare State in relation to that of the market?

The last inquiry brings the surfaces of the Welfare State have become increasingly immaterial, as the “interface” between citizens and democracy becomes digitized. What are the implications of this shift for architecture? What kind of new “architectures” might emerge in response? Can these technologies be democratized? Do they have an aesthetic, an affect, and if so to what extent does design matter?

https://www.allkonstrummet.se/calendar-details/2017/1/10/exhibition-zimm-hall

Med stöd av: Mossutställningar, White Arkitekter.

_______________21 januari 2017
 

With explicit reference to the evidence base presented in the exhibition—and together with 5 invited guests working in the fields of architectural history, architectural theory, interior architecture, and history of ideas—Secretary will conduct a public inquiry that will critically interrogate how the surface of the Welfare State is designed, imagined, commissioned, managed, and (de)materialised.

Seminar guests:

Erik Sigge is an architectural historian and preservationist, and currently a PhD candidate in History and Theory of Architecture at the KTH School of Architecture. Erik's research considers the procurement and management of architecture by the Swedish State during the .

Ulrika Knagenhielm-Karlsson is Professor in Interior Architecture & Furniture Design at Konstfack, and Professor of Architecture at the KTH School of Architecture, is a partner and founding member of the practice servo stockholm.

Josefin Hägglund is a doctoral student in Historical and Contemporary Studies at Södertörn University in Stockholm. Josefin's research is situated within the history of ideas, offering a historical and theoretical frame from which to explore the development of the Swedish Welfare State.

Daniel Koch is a researcher and teacher at the KTH School of Architecture and a practicing architect at Patchwork Architecture Laboratory. His research focuses on public culture and the training of aesthetics.

Anna Montgomery is an architect at White arkitekter, Stockholm, and Director of development in Healthcare and Hospital design at the dep. for Research and Development at White.

Moderated by: Secretary. Secretary is an office for architecture / Karin Matz, Helen Runting, and Rutger Sjögrim / www.secretary.international

_______________22 januari 2017

Finissage med diskussion om välfärdsstatens framtid, som fysisk och mental närvaro i vardagslivet. Inbjudna gäster och utställare ser framåt i ett samtal om relevansen i det gemensamt ägda och förvaltade, och möjliga utvecklingsformer för det publika rummet.

Finissage with a discussion on the future of the welfare state, as a physical and mental presence in our everyday lives. Invited guests and exhibitors engage in a projective dialogue about the relevance and maintenance of the public realm.

Deltagare: Erik Torvén, arkitekt, White arkitekter, Secretary (Helen Runting, Rutger Sjögrim, Karin Matz), Mattias Bäcklin, konstnär.

Moderator: Malin Zimm, Zimm hall

Location: Allkonstrummet, Studio Mossutställningar, plan 3, Hangövägen 18, Värtahamnen.

Guests:

Om Erik Torvén: Arkitekt och vice kontorschef på White i Stockholm med lång och bred erfarenhet av olika typer av program. Erik är ansvarig arkitekt med fokus på samhällsfastigheter, och har forskat kring möjliga utvecklingsformer för det publika rummet.

Om Secretary: Secretary is an architecture office founded by architects Karin Matz and Rutger Sjögrim, and urban planner and architectural theorist Helen Runting. The practice is built on a shared interest in the capacity of architecture to facilitate a dignified life at the scale of the population. Secretary aim to produce buildings, exhibitions, research studies, and vast megastructures that give form to the late welfare state in the 21st Century. http://www.secretary.international/

Om Mattias Bäcklin & NUG: Collaborating artists in performative painting, dance and sound art. They share a perspective of close encounters with both natural and urban biotopes, examining layers of society and manmade environments.

Om Zimm Hall: Zimm Hall är ett ideellt och mobilt galleri för samtida konst och arkitektur som drivs av Malin Zimm och Mattias Bäcklin.

2015________________________________________________________________

GRAVÖPPNING 
14 - 29 maj 2015
Zimm Hall i samarbete med Mikael Goralski
Medverkande: 

Leif Elggren, Joakim Forsgren, Jan Håfström 

Gravöppning samlar konstnärerna Leif Elggren, Joakim Forsgren och Jan Håfström och är den inledande  utställningen av Zimm Hall.

I rummet tar ett forskningsprojekt plats – med en gemensam men något flyende nämnare i form av en död, begraven och två gånger ombegraven kung. Graven är både minne och arkiv. En gravöppning är sökandet efter sanning och bevis, önskan om att få ordning på världen genom den sönderfallande kroppens vittnesmål.

Öppningen inger hopp om klarhet, men vi ställs inför fragment; damm och ben, skallar och kulor som fattas, fler frågor än svar på livets frågor ristas på kistlockens insidor. 

I utställningen visar Leif Elggren med sin stumma och förvridna dans en kropp som är mer död som levande.

Jan Håfström öppnar en anteckningsbok med fragment av en resa till Rwanda 2014, tjugo år efter folkmorden 1994 – en resa som slutligen uppdagade den egentliga innebörden av motivet ”mörkrets hjärta” som Håfström arbetat med under lång tid.

Joakim Forsgren bänder upp historiska kistlock i ett blandtekniskt sökande efter outforskade sidor hos Karl XII: andliga och visionära sidor som skildras i form av vepa, kamin, vinylsingel och ett flertal filmer i utställningen. En obehaglig nationalistisk arvsmassa blandas med insikt om dåtidens maktbild, där en man med självklarhet kröner sig för egen hand, föreslår förändring av basen för det västerländska talsystemet, ligger deprimerad, dör sin död, ställs staty.

Flera verk i utställningen är direkta samarbeten mellan konstnärerna i olika konstellationer.

I Gravöppning blandas enskilda och gemensamma verk, uttryckta som koreografi, bibliotek, guerillaodling med mera. Graven har många öppningar men bara en ingång.

Text: Malin Zimm

INTERVJU MED MEDVERKANDE

Gravöppning - Fragment av ett samtal

Jan Håfström:

- Man kommer in och får se det här konstiga gallerirummet och då känner man direkt att här… här kan det bli! Här är allting öppet!

Det här projektet – Gravöppning – det drar ju till sig saker och ting som som legat i glömska eller skuggan länge. Plötsligt finns det ett starkt behov av att visa det som ligger till grund, fragmenten med sin suggestionskraft, komplexa saker som man försöker ansvara för – det som i allmänhet inte annars kommer med på en utställning. Galleriet blir här är en plats för forskningsprojekt. Här får besökaren ta del av fragment från en pågående undersökning. Det kommer kräva en del av betraktaren.

Leif Elggren:

- Kistlocken far upp och ner hela tiden… som skåpluckor, som dasslock. Man öppnar för att forska, säger man, och forskningen är ju ett grävande. Ibland används nya tekniker som motiv. När Karl XIIs grav öppnades 1917 var det för att röntgenapparaten var ny.

Vid öppningen 2009 hänvisade man till möjligheten att ta DNA-prover. Man skaffar sig möjligheter. Tekniken ger skäl, forskningen ger tillträde. Joakim Forsgren:

- Det är samma process i mina filmer som i allt: det handlar bara om att försöka ta tillvara på det som uppstår och få ihop det till ett ”vi är här nu”. Alla delarna kommer samman och man kan tillåta saker att ske, det krävs en viss inställning.

Joakim Forsgren:

- I gravöppning har vi ett gemensamt intresse kring Karl XII vars telefonklotter syns på affischen.

Jag har försökt undergräva hans symbolvärde som nationalistisk ikon, och på vägen funnit historiska händelser som komplicerat bilden.

Karl XII skickade en ”expedition till Orienten” och fick en serie laverade skisser och ritningar över Hagia Sofia.

Han blev imponerad av hur man integrerat naturen i staden och kontaktade stadsarkitekten i Stockholm för att stoppa stadsplanerna som skulle förvandla Brunkebergsåsen till stadskvarter, med direktiv att istället anlägga granskog på åsen med ett litet jakttorn där han skulle kunna stå och se ut över staden. Man valde från stadsplanerarnas sida att inte beakta detta verklighetsfrånvända projekt.

Som kommentar till detta, och som komplement till utställningen har vi har planer på att plantera varsin liten gran i Observatorielunden.

Pia Kristoffersson, begravningsentreprenör:

- Gravöppning sker varje gång man ska lägga till en kista i en befintlig grav. Man måste ha tillstånd från gravrättsinnehavaren, och man ska uppge relation eller släktskap till den döde.

Lagen om griftefrid är ett väldigt starkt skydd. En märklig sak som jag lärt mig när jag varit med på obduktioner är att de flesta organ man tar ut ur kroppen går att lägga tillbaka på rätt plats – men inte hjärnan. När man väl har öppnat skallen går det inte att pussla tillbaka hjärnan i sin helhet – så man lägger den i magen! Och i skallen lägger man papper.

________________________________________________________________